Jag har inte tänkt så mycket på handbollen faktiskt, det har varit så långt borta för mig. Men nu när Sempan började prata om det, om hur han vill att jag ska komma och titta på hans matcher och sådär så smyger sig saknaden på..
Jag känner att jag kanske vill börja igen. Frågan är bara vart och om jag vågar ens... Det tråkiga är att jag skulle vara så himla tragisk ute på en handbollsplan just nu, haha. Jag har ju inte rört en boll på ett halvår, inte ens vågat gå ner och kolla på träningar/matcher eftersom jag varit rädd för att bli deprimerad och arg över min skada. Men nu får jag ju faktiskt springa, till och med hoppa lite grann, så jag skulle ju faktiskt kunna börja lite smått igen och känna efter lite. Men åh, jag vet inte...